DEMOFON

Sverige: Dagens Nyheter uppmärksammar i en debattartikel idag Författarfonden.

Fondens uppgift det är att dela ut stipendier och författarpenning (ett slags lön) till vissa författare som anses äga förtjänster utöver det vanliga som skriftställare men som av olika skäl inte kan försörja sig på sitt författarskap.

     Bl a uppmärksammas Reidar Jönsson som för de flesta nog är mest bekant för att ha skrivit boken “Mitt liv som hund” som också utgjorde manus till Lasse Hallströms kanske ännu mer uppmärksammade film med samma namn.

     Reidar Jönsson har uppburit garanterad författarpenning (för närvarande 161.000 kr om året) sedan 1977. Han har dock inte publicerat någon bok sedan ”Gå på vatten” som utkom 1994.

     Efter att en recensent skrivit att boken måste ha kommit till vid poolkanten slutade Reidar Jönsson enligt egen utsago att skriva. “Plötsligt betraktades jag inte som en seriös författare bara för att jag verkade från utlandet” säger han till DN (Reidar Jönsson var vid den här tidpunkten bosatt i USA). Han kan inte heller svara på när vi kan förvänta oss en ny bok men säger att han i varje fall har återupptagit skrivandet.

     “För två år sedan började jag i princip om från början igen. Jag har två böcker i byrålådan. Författarpenningen innebär att jag kan sitta i lugn och ro och skriva. Det finns ingen anledning att skynda på för att jag ska ge ut en bok. Det kommer så mycket skräplitteratur.”

     Exakt vad Jönsson menar med att börja från början framgår inte, men är inte det något man som författare gör inför varje ny bok? Han redovisar inte heller vad han skulle ha gjort under de tio åren mellan den senast publicerade boken och fram till att han åter lyfte pennan för två år sedan som skulle motivera en lön på skattebetalarnas bekostnad på 161.000 kr om året. Eller menar Reidar Jönsson på fullt allvar att en dålig recension är skäl nog att motivera ett fridecennium med bibehållen lön?

     Känsliga konstnärssjälar i all ära, men någon hejd får det väl ändå vara. Passusen om skräplitteratur ger också intrycket att Reidar Jönsson möjligen övervärderar sig själv en smula i förhållande till konkurrensen. Reidar Jönssons tes om att recensenter inte skulle anse svenskfödda men i utlandet bosatta författare som seriösa och nedvärdera deras verk endast av detta skäl är ju intressant, men omdömen från den typen av recensenter borde väl väga lätt och knappast behöva föranleda ett decennium av vånda och skrivkramp.

     Jesper Söderström som är direktör på Författarfonden svarar på en fråga från DN om inte författarlön borde vara kopplad till någon motprestation, att man inte kan mäta resultatet av stipendierna i antalet utgivna böcker eller kritikerrosor. Han menar att förklaringarna till att en författarröst tystnar är många och skrivkramp kan man inte piska bort med krav. Författare ska inte behöva presentera kvartalsrapporter för att få sina pengar. Han vänder sig också mot att det ibland görs gällande i debatten att det sitter lata konstnärer och författare och håvar in bidragspengar. Det menar Söderström är en grav missuppfattning och ett förakt för den konstnärliga drivkraften.

     Med all respekt för att författande är en process som tar sin tid och att en konstnärlig gärning har sina mer kreativa och mer improduktiva perioder, så dristar vi på Demofon oss ändå att ifrågasätta om Reidar Jönssons skrivkramp som varat i 10 år trots allt inte måste anses ha passerat gränsen för samhällets tålamod. Att en författare som beviljas garanterad författarpenning varje år redovisar för Författarfonden vad man har skrivit även om det inte är en fullbordad bok borde väl vara en självklarhet.

     Lika självklart borde det vara att Författarfonden gör någon form av utvärdering av den årsproduktionen med avseende på kvalitet och omfattning som sedan används som underlag inför beslut om beviljande eller avslag på nästa års författarpenning. Att någon oavsett tidigare meriter under förevändning att man är författare trots att man gör ingenting eller något helt annat än att skriva böcker kan göra detta inget eller andra under ett helt decennium på skattebetalarnas bekostnad är givetvis helt oacceptabelt. Det rimliga är då att man ser sig om efter ett annat jobb, avsäger sig den garanterade författarpenningen och eventuellt återkommer med en ansökan till Författarfonden när man hittat sin musa igen.

     Det är få förunnat att få sin försörjning från att utöva sitt stora kreativa intresse i livet, vare sig det är att skriva, måla, musicera eller något annat. Några lyckas ändå kommersiellt livnära sig på sitt intresse. Ytterligare några bedöms, ibland på sjävklara men också ibland på mer oklara grunder, utgöra en så pass omistlig del av kultur-Sverige att de beviljas lön från staten för sin konstnärliga gärning. I det senare fallet är ju uppdraget då självfallet att man ska vara med och berika det svenska kulturlandskapet till medborgarnas fromma. Kan man av något skäl inte fullgöra det uppdraget bör man som sagt frivilligt lämna stafetten vidare eller, i brist på egen insikt, fråntas uppdraget av samhället. Reidar Jönsson verkar leva i villfarelsen att han uppbär författarlön för hans egen personliga utvecklings skull och att han så ska göra i evärderlig tid för att han en gång i tiden var författare.

     Vad värre är, Författarfondens direktör Jesper Söderström verkar också förvirrad på den punkten och måste därmed i sin tur anses ha missuppfattat sitt uppdrag, nämligen att förvalta Författarfondens pengar så att de ger mesta möjliga utdelning åt skattebetalarna. Om Jesper Söderström för egen del så högt värderar Reidar Jönssons författarskap att han kan tänka sig agera mecenat även under 10 improduktiva år så står det förstås honom fritt, men då får han i så fall ta pengarna ur egen ficka.

     Om man går in på Reidar Jönssons hemsida http://home.swipnet.se/reidarjonsson/ och läser hans curriculum vitae så tonar en annan bild av Reidar Jönssons uppehåll i författarskapet fram. Här berättar Reidar bl a att han under 90-talet har arbetat för de flesta stora amerikanska filmbolagen, att han arbetat i Kanada med en TV-serie baserad på “Mitt liv som hund”, att han arbetat som filmkonsulent för Svenska Filminstitutet där han varit med och utvecklat ca 70 filmmanus, att han som dramaturg har arbetat med flera stora svenska filmprojekt samt att han som delägare i filmbolaget Final Cut har arbetat som producent och författare.

     Från och med årsskiftet 2001 arbetar han under eget bolag som producent, författare, dramaturg och dramatiker. Det vore ju snarast märkligt om Reidar Jönsson vid sidan av alla dessa arbetsuppgifter under det senaste decenniet också skulle hunnit med att skriva någon större volym skönlitteratur. Utan att ha kontrollerat Reidar Jönssons självdeklarationer för perioden förefaller det mot bakgrund av detta CV knappast heller som om det har förelegat något ekonomiskt behov av att uppbära lön från Författarfonden.

     Vi på Demofon tycker att Reidar Jönsson genast skall återbetala motsvarande 10 års författarpenning och inte beviljas författarpenning på nytt förrän det kan anses motiverat enligt vad som anges ovan. Kulturminister Lena Adehlson Liljeroth (m), som på en fråga från DN inte säger sig vara beredd att göra några förändringar i den garanterade författarpenningen, bör nog ändå kalla upp Författarfondens direktör Jesper Söderström till ett möte där de tillsammans går igenom riktlinjerna för fondens verksamhet och framför allt hur de efterlevs. Det kan knappast vara intentionen med Författarfonden att den ska betala ut lön åt författare som inte skriver böcker och som är kommersiellt framgångsrika med annat arbete.

     Författarfondens lista med författare som uppbär författarpenning omfattar närmare 200 namn, somliga välbekanta, de flesta dock sannolikt anonyma för det stora flertalet svenskar. Vi har här valt att titta närmare på ett av dem. Sannolikt kan det finnas skäl att ha liknande och helt andra synpunkter på fler namn på den listan. Det får vi kanske anledning att återkomma till.

För den som är intresserad har DN publicerat hela författarlistan här:
[Klicka här]

DN har även sammanställt lite fakta om Författarfonden, som du kan ta del av här:
[Klicka här]

Författarfondens hemsida:
http://www.svff.se/

     Jag vill slutligen poängtera att vi på Demofon inte på något sätt förespråkar en extremliberal kultursyn där endast kommersiellt självbärande kultur kan legitimeras. Men just för att undvika att ge näring åt sådana åsikter är det ytterst viktigt att kulturstöd i form av skattemedel används på ett omdömesgillt sätt.

Fotnot:

     Reidar Jönsson dementerar i en kommentar per e-post att han skulle ha uppburit garanterad författarpenning kontinuerligt under åren 1994-2006. Han hävdar att han har avsagt sig den garanterade författarpenningen under vissa år då han sysslat med annat än att skriva böcker. Hur många och vilka år det rör sig om framgår dock inte.

     Hans allmänna inställning är att han inte fått garanterad författarpenning felaktigt under den här tidsperioden. Reidar Jönsson menar också att medborgarna/skattebetalarna inte bör ha några synpunkter på hur Författarfondens medel fördelas eftersom fonden finansieras av den så kallade biblioteksersättningen, en ersättning som utgår till upphovsmän när deras verk lånas ut på biblioteken.

     Det bör här klargöras att det för den garanterade författarpenningen och de stipendier som Författarfonden beviljar i motsats till den vanliga författarpenningen inte finns någon koppling mellan författare och biblioteksutlåning. Man kan därför ha olika åsikt om vem som är finansiär i den delen - om det ska anses vara de utlånade författarna som avstår en del av sin ersättning för detta ändamål, eller om det ska anses att det är medborgarna som bekostar den delen genom att de via skattsedeln får betala mer för biblioteksservicen än de eljest skulle behöva göra.

     Även Jesper Sundström tillbakavisar i ett e-postmeddelande att några fel skulle ha begåtts när det gäller Reidar Jönssons garanterade författarpenning och att man har följt gällande regler i förordningen 1962:652 om Sveriges författarfond. Han säger också att Författarfonden vart femte år inhämtar information från innehavarna om deras litterära verksamhet där de får intyga att de uppfyller de formella kraven för garantin. Senast gjorde man detta år 2004. Jesper Sundström säger vidare att Reidar Jönsson hade sin garanterade författarpenning vilande under några år i slutet av 90-talet då han arbetade som filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet. Han hävdar dessutom att Reidar Jönsson utkom med en bok så sent som 2003 men preciserar inte vilken bok det skulle röra sig om.

     Demofon har tagit del av de regler om författarpenning som finns att läsa på Författarfondens webbplats. De ter sig i vissa stycken motsägelsefulla och i andra delar så allmänna att man föreställer sig att Författarfondens styrelse i princip kan fatta vilka beslut som helst med hänvisning till dem. Det anges bl a att den som uppbär garanterad författarpenning inte samtidigt får ha anställning med mer än halvårsarbetstid men det anges inte hur mycket innehavaren får tjäna på sådant halvtidsarbete. Inte heller nämns något om innehavarens övriga ekonomiska omständigheter, t ex krav på att man inte får ha förmögenhet osv, dock att man inte samtidigt får vara mottagare av vissa stipendier och inkomstgarantier.

     Demofon utgår ifrån att lagstiftarens intention med den garanterade författarpenningen är att den ska utgå till personer med små ekonomiska omständigheter men stor litterär begåvning som det ligger i samhällets intresse att främja och bereda möjlighet att ägna sig åt skrivandet. Det är vår uppfattning att denna intention inte efterlevs. Den garanterade författarpenningen har förvandlats till en slags livslång ställföreträdande statussymbol i en litterär sfär för inbördes beundran bland redan etablerarade författare men som inte riktigt äger den tyngd eller ägnar sig åt den typ av författarskap som medför att att man kommer ifråga för större litterära utmärkelser, Nobel-pris eller en plats i Svenska Akademin.

     I fallet Reidar Jönsson är det att döma av hans egna uttalanden i DN-intervjun, hans CV samt hans begränsade bokutgivning högst troligt att han sedan lång tid dels är ekonomiskt oberoende och dels under i varje fall de senaste 10-15 åren i betydligt större utsträckning har ägnat sig åt annan verksamhet än att skriva böcker. Även om Författarfondens regler är luddigt formulerade borde det ändå stå klart för styrelsen att Reidar Jönsson under en lång rad år knappast borde ansetts berättigad till eller ha varit i behov av garanterad författarpenning för sin försörjning. I stället tycks det vara av prestigeskäl som Reidar Jönsson (och möjligen flera andra författare) ändå får behålla sin garanterade författarpenning. Att uppbära den är en fjäder i hatten och ett kvitto på att man tillhör kulturetablissemanget, att fråntas den kan på motsvarande sätt uppfattas som en nedflyttning till kulturseriens division två, fast det egentligen borde uppfattas som att man har lyckats i sitt författarskap.

     Det beror på att det i vissa delar av kultursfären råder något av uppochnedvända världen jämfört med samhället i övrigt. Att kunna försörja sig eller rentav vara riktigt framgångsrik betraktas ofta av kollegorna med skepsis, som ett tecken på att man har offrat sin konstnärliga integritet på kommersialismens altare. Att leva på bidrag blir därför paradoxalt nog finare, kvittot på att man inte kompromissar med sin konst.

     För Reidar Jönsson blev detta nog påtagligt efter hans framgångar med boken och i än högre grad filmen “Mitt liv som hund” och hans flytt till USA, vilket den syrliga recension som citeras i början av den här artikeln vittnar om. För Reidar Jönsson kan det därför kännas angeläget att visa att han fortfarande är en respekterad svensk kulturperson, bl a genom att klamra sig fast vid den garanterade författarpenningen. För Författarfonden kan det å andra sidan ge legitimitet bland medborgarna att ha ett relativt välkänt namn som Reidars på listan, så man slipper kritiken om att man bara stödjer författare som ingen har hört talas om och ingen läser.

     Sammanfattningsvis kan vi på Demofon inte se att det som har framkommit bör föranleda ett ändrat ställningstagande från vår sida. Reidar Jönsson har själv i en intervju med DN vidgått att han slutade skriva böcker 1994 för att åter ta upp pennan för två år sedan. Detta stöds också av uppgifterna i det CV Reidar Jönnson själv författat. Denna omständighet ensam är skäl nog att föranleda krav på att Reidar Jönssom ska återbetala erhållen garanterad författarpenning för en tioårsperiod, naturligtvis avräknat de år Reidar Jönsson hade den garanterade författarpenningen vilande. Andra omständigheter som nämnts ger dessutom anledning att undersöka om det finns skäl att utvidga den återbetalningsperioden att omfatta ytterligare år.

Skrivet i bloggosfären om: Författarfonden, författarpenning, Reidar Jönsson, Mitt liv som hund, Jesper Söderström, Kulturminister, Lena Adehlson Liljeroth, stipendier, biblioteksutlåning, politik, bidrag, fusk, kultur, författare

intressant.se